Har sett massa dokumentärer om 11 September idag. Fastklistrad och tårögd. Att ringa till sina närmaste för man vet att man ska dö. Att behöva bli styckad i bitar när en hel byggnad rasar över dig. Att som pilot behöva styra in sitt plan och verkligen träffa det och tänka "jag måste träffa det. Att behöva välja mellan att brännas till döds eller hoppa och få någorlunda kvarlevor av kroppen. Att se på TVn när byggnaden din son befinner sig i rasar. Tänk att aldrig mer få se sin älskade, för ett jävla hats skull.

Fan vilka bilder jag sett idag. Flygångesten blev lite värre. Kan vi inte bila till Paris istället, tjejer?

Någon mer ångest? Jobb-ångest. Jag.vill.inte.upp.klockan.5.och.vara.hemma.klockan.6.varje.dag.

Hoppas på lägenhet snart annars slutar jag.