Idag var jag ute och gick i mina nya dojjor. Vi kommer ha många bekväma stunder tillsammas, det är jag säker på.
Men iallafall, jag gick. Till kyrkan, ni vet allén där. Inte ett moln på himlen. Klar luft och solen är snart påväg ner. Helt ensam gick jag där och alltså jag vet inte hur jag ska förkalra ögonblicket. Torsbys kyrka måste ju vara den vackraste någonsin. Och jag har aldrig lagt märke till såna saker förut. Man bara åker förbi. Oj det var fint väder idag. Tråkigt! Oj vad omgivningen är fin egentligen?
Solen lyste på träden och sen med kontrasten till den blåa himlen. Jag satte mig vid en av kyrkans trappor och grät för att det var så jävla vackert. Världen är ju fin. Den är ju det.
Visst kändes det lite mesigt och sitta där och gråta för att det är så vackert. Men vem i hela jävla tiden bryr sig egentligen?